Stina Bergman, Victor Sjöström & Carl Anders Dymling

1942

  • Regissör: Gustaf Molander
  • Manus: Gustaf Molander
  • Filmfotograf: Åke Dahlqvist

Stina Bergman föddes 1888 i Stockholm som barn till skådespelarna August och Augusta Lindberg. August ansågs vara sin tids främste Shakespeare-tolkare och var även framgångsrik som regissör och teaterchef. Stinas bror, Per Lindberg, följde fadern i spåren under 1920- och 1930-talen men gjorde också, tack vare systern, ett antal uppmärksammade filmer. Teatervärlden kom alltså att stå Stina nära ända sedan barndomen. Vid 20 års ålder gifte hon sig med författaren Hjalmar Bergman, vilket kom att fördjupa relationen till teatern ytterligare. Livet ut var hon den lojala konstnärshustrun: som hushållerska, sekreterare och konstnärlig förvaltare. Efter det att Hjalmar hade dött inledde hon en ett samarbete med Gustaf Molander på SF Studios, och tillsammans skrev de manus till Swedenhielms (1935) och Dollar (1938), båda baserade på pjäser av Hjalmar Bergman.

Under slutet av 1930- och början av 1940-talet arbetade Stina ihop med sin bror på tre filmer baserade på litterära verk, bland annat en ljudfilmsversion av Hjalmars Hans nåds testamente som Victor Sjöström gjort en framgångsrik stumfilm av redan 1919. Samtliga filmer producerade på SF Studios, där Stinas vän Karin Svanström var produktionschef. När det under andra världskriget uppstod ett behov av att satsa mer på drama, frågade Karin om inte Stina ville bli chef för SF Studios helt nya manuskriptavdelning. Stina accepterade och blev på så sätt SF Studios, och den svenska filmbranschens, första anställda lektör och dramaturg. En roll som bestod av att läsa alla insända filmmanuskript, men även litteratur som kunde passa för filmatisering, och sedan vara rådgivare vid utarbetandet av scenarier. Hon författade även en handledning för filmskapare, Några ord om hur man skriver en film som kom ut 1942.

Dåvarande VD Olof Andersson och Karin Swanström fick gå från SF Studios 1942 respektive 1941 och som ny vd för verksamheten steg Carl Anders Dymling in. Han hyste en stor respekt för Stina Bergman och hon behöll sin plats som chef för manuskriptavdelningen. De två brukade bland annat gå på Studentteatern för att leta nya talanger till SF Studios. Vid ett av dessa tillfällen såg de Strindbergs “Kaspers fettisdag” i regi av en ung Ingmar Bergman. I sin självbiografi Laterna Magica beskriver Bergman vad som hände sen: “Nästa dag blev jag kallad till Stina” och berättar vidare att han fick helårsanställning samt att han “arbetade under Stina Bergmans kompetenta och moderliga ledning.”

Carl Anders Dymling var född i Göteborg 1898 där han studerade litteraturvetenskap på högskolan för att senare bli litteraturkritiker på bland annat Göteborgs Morgonpost och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. 1926 anställdes han som chef för Radiotjänst i samma stad och 5 år senare för Radioteatern i Stockholm. Efter fem år på den tjänsten blev han chef för hela SR innan han 1942 tog över ledningen på SF Studios. Under Dymlings ledning övergav SF Studios pilsnerfilmerna och den lättare repertoaren. Bland annat Vilhelm Mobergs filmatiseringen Rid i natt regisserad av Gustaf Molander gjordes under Dymlings första år.

Tillsammans med Stina Bergman lyckades Dymling locka tillbaka Victor Sjöström till filmen från teatern, där han varit verksam sedan hans filmatisering av Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping (1931) inte nått någon större framgång. På SF Studios blev han under 1940-talet erbjuden en anställning som konstnärlig produktionsledare och artistisk rådgivare, vilken han accepterade. Det var på SF Studios som Sjöström även gjorde sina sista rollprestationer, med en lysande avslutning med Ingmar Bergmans Smultronstället (1957).

Stina Bergman var kvar som chef för manuskriptavdelningen till 1947. Carl Anders Dymling var kvar i ledningen för SF Studios fram till sin död 1961. Att de båda var för sig och sinsemellan spelade en viktig roll för hur SF Studios i synnerhet och svensk film allmänhet såg och ser ut idag är ingen överdrift.