Ingrid Bergman

1936

  • Regissör: Gustaf Molander
  • Manus: Gustaf Molander & Gösta Stevens
  • Filmfotograf: Åke Dahlqvist

Ingrid Bergman, född 1915, kom som 18-åring in på Dramaten men hoppade av efter bara ett år då SF Studios lockade över henne med ett tvåårigt elevkontrakt. 1930-talets filmer kännetecknades av lustfyllda komedier med skådespelare såsom Thor Modéen och Julia Caesar i ensemblen, men med Ingrid Bergman fick svensk film äntligen en fixstjärna som var bekväm och passande till att göra lite mer dramatiska roller. Det visade sig senare att hon inte bara skulle komma att bli en frisk fläkt för svensk film, utan även för drömfabriken i Hollywood.
1935 blev hennes genombrottsår och hon debuterade i komedin Munkbogreven. Samma år gjorde hon även Swedenhielms, Bränningar och Valborgsmässoafton. Det var den senare filmen, där hon spelade mot stumfilmsikonerna Victor Sjöström och Lars Hanson, som blev Bergmans stora genombrott. Imponerande nog fick nykomligen Bergman en högre lön än sina jämnåriga kollegor Birgit Tengroth och Sickan Carlsson, som redan varit etablerade filmidoler sedan några år tillbaka.

Det kommer säkert att bli något stort av den tösen med tiden.

Med starkt stöd från SF Studios dåvarande konstnärliga ledare Karin Swanström och regissör Gustaf Molander blev Ingrid Bergman den stora kvinnliga filmstjärnan i Sverige vid denna tid. Molanders Intermezzo (1936) blev en stor kritiker- och publiksuccé i Sverige, men gjorde även så att film-metropolerna Hollywood och Berlin fick upp ögonen för Bergman. Bergmans stil och image passade det nya filmklimatet i Sverige där filmerna sakta men säkert började bli mer allvarliga och lade större vikt på dramatik än komedi. Jämte sin kollega Signe Hasso blev hon en av få skådespelerskor under denna tid som anlitades för att göra komplexa och naturliga rollprestationer. Detta till skillnad från de naiva och oskuldsfulla roller som många andra unga och lovande skådespelerskor fick göra. Rollerna i sEn kvinnas ansikte (1938) och Juninatten (1940) är bra exempel. Den sistnämnda blev hennes sista film i Sverige tills hon lockades tillbaka för att spela i antologifilmen Stimulantia (1967).
Efter Intermezzo kom Bergman först till tyska produktionsbolaget UFA för att göra en film för dem, Die Vier Gesellen (1938), men sedan väntade ett kontrakt med Hollywoodproducenten David O. Selznick, mer känd som producenten till Borta med vinden. Bergman fick som sitt första Hollywooduppdrag att reprisera sin roll i den amerikansk remaken av Intermezzo från 1939. Därefter följde en legendarisk internationell karriär där den ena av hennes rolltolkningar ej var den andra lik. The American Film Institute röstade 1999 fram henne som den fjärde största kvinnliga filmstjärnan genom tiderna.

Även om Ingrid Bergmans internationella filmkarriär är mest uppmärksammad så går det inte att förringa hennes insatser i svensk film då hon från 1935 till 1940 var en Sveriges främsta filmstjärnor. Hennes filmer tillhörde SF Studios prestigeproduktioner och hon arbetade med de främsta regissörerna som Gustaf Molander, Gustaf Edgren och Per Lindberg. Hon spelade även mot sin tids mest respekterade stjärnor som Victor Sjöström. Gösta Ekman d.ä, Lars Hanson, Karin Swanström och Georg Rydeberg.
När Göteborgstidningen Ny Tid, efter att ha sett Swedenhielms, skrev att ”Det kommer säkert att bli något stort av den tösen med tiden” så kunde de nog ändå inte ana hur stor den då unga Ingrid Bergman skulle bli.