Stimulantia

1967

  • Regissör: Ingemar Bergman, Jörn Donner, Lars Görling, Hans Abrahamsson, Gustaf Molander och Vilgot Sjöman
  • Manus: Ingemar Bergman, Jörn Donner, Lars Görling, Hans Abrahamsson, Gustaf Molander och Vilgot Sjöman
  • Filmfotograf: Gunnar Fischer, Lars Johnsson, Rune Ericson, Björn Thermænius,

I filmen Stimulantia från 1967 fick åtta svenska regissörer fria händer att göra varsin egen tolkning kring ämnet stimulans. Ursprungsidén kom från Ingmar Bergman och musikproducenten Arne Arnbom som båda har varsin episod i filmen. De andra sex regissörerna som bjöds in var Hans Abrahamsson, Jörn Donner, Lars Görling, Tage Danielsson, Gustaf Molander och Vilgot Sjöman. En stor del av svenskt films elit kunde väl bara resultera i en braksuccé.

Trots det gemensamma – om än väldigt breda ämnet – så blev Stimulantia en väldigt spretig film. Den rör sig mellan Charlie Chaplin (Abrahamsson), humoristisks renlighetserotik (Donner), racingbanan i Le Mans (Görling), Birgit Nilsson (Arnbom), ett spädbarns uppväxt (Bergman), fransk litteratur (Molander och Danielsson) och en svart kvinna i ett skåp i Farsta (Sjöman).

Fastän filmen kunde stoltsera med en mängd stjärnregissörer och stjärnskådespelare blev Stimulantia en rejäl flopp.

Ingmar Bergmans del i Stimulantia heter Daniel och följer, via Bergmans 16 mm kamera, sonen Daniel från den sista tiden i magen fram till tvåårsdagen. Bergman var vid det här laget en mycket framgångsrik regissör och manusförfattare världen över och Daniel är ett ovanligt och intimt inslag i hans filmografi.

En annan väldigt framgångsrik Bergman var Ingrid, skådespelerskan som börjat sin karriär hos SF Studios i Gustaf Molanders 30-talsproduktioner. Med Stimulantia lockades Hollywoodstjärnan tillbaka till Sverige och Filmstaden. Nu för att spela i Molanders Smycket, en filmatisering av en novell av Guy de Montpassant. Bergman spelar här Mathilde Hartman en kvinna med höga anspråk på livet som hennes make (Gunnar Björnstrand), en underordnad tjänsteman, inte kan tillfredsställa. När ett lånat, och förmodat värdefullt smycke försvinner, hamnar paret i en finansiell mycket svår situation.
Det kommunicerades flitigt med Ingrid Bergman åren före inspelning. En viktig detalj för att locka hem stjärnan var den kände kostymtecknaren Max Mago Goldstein som skulle rita stjärnans kläder. Vid den här tiden var Mago en viktig medarbetare hos SF Studios.

Fastän filmen kunde stoltsera med en mängd stjärnregissörer och stjärnskådespelare blev Stimulantia en rejäl flopp. Efter premiären i mars 1967 hade de samtida recensenterna svårt att förstå den. Maurtiz Edström i DN skrev till exempel att ”något lidelsefriare får man söka efter”. Fin kritik fick dock Lars Görlings Konfrontationer som av Edström menade var”(…)i all sin brustenhet det enda i denna film – tragiskt nog – som pekar utåt och framåt.”