Det sjunde inseglet

1957

  • Regissör: Ingmar Bergman
  • Manus: Ingmar Bergman
  • Filmfotograf: Gunnar Fischer

Det sjunde inseglet (1957) är sannolikt den mest välkända svenska film som gjorts. Tillsammans med Persona och Fanny & Alexander nämns den som en av Bergmans allra bästa och inflytelserika verk.

Det är 1300-tal och Digerdöden härjar i Europa. Riddaren Antonius och hans väpnare Jöns är på väg hem efter ett korståg till det heliga landet. På en ödslig strand möter riddaren en svartklädd gestalt.

Riddaren frågar: Vem är du?
Den svartklädde gestalten: Jag är Döden.

Riddaren Antonius lyckas förhandla sig till en livsfrist genom ett parti schack. Startscenen är en av anledningarna till att filmen är så ikonisk. Ja, scenen och orden är kanske själva fokuspunkten i bilden av Bergman som de existentiella livsfrågornas främsta filmskapare.
Men varför har filmens status bara växt? Kanske för att dess kvalitet finns i dess alla dimensioner: Bermans manus och regi, Gunnars Fischers bländande svartvita foto, skådespeleriet. En 27-årig Max von Sydow bär livströttheten och längtan efter försoning – med Gud och sig själv – på sina unga riddaraxlar. Vapendragaren Gunnar Björnstrand är rationalitetens och ironins röst med sin kärva blick på livet. Gycklarparet Bibi Andersson och Nils Poppe står för den jordnära, barnsligt sorglösa framtidstron. Tillsammans utgör de ett slags mänsklighetens arketyper som fungerar märkvärdigt dynamiskt tillsammans. Trots död och våld som filmen fond är det människan och hennes villkor som hela tiden är i förgrunden.

Sen kom då succén med Sommarnattens leende och jag fick lov att göra den såframt, jag gjorde den på trettiofem dar – och jag gjorde den på trettiofem dar och väldigt billigt och väldigt enkelt.

Det sjunde inseglet fick tid att utvecklas. Det började med pjäsen Trämålning (1954) som Bergman skrev till eleverna vid Malmö Stadsteaters elevskola. Denna spelades först upp som radioteater, sattes sedan upp på Malmö stadsteater innan den uppfördes på Dramaten i Stockholm. Först efter det kom han på att han ville göra en film baserat på pjäsen. Filmen ville han göra för att besvärja sin dödsrädsla, har han sagt. Det var därför han gav döden en konkret huvudroll. Han inspirerades av den medeltida målningen Döden spelar schack i Täby kyrka, målad av Albertus Pictor.

I intervjuboken ”Berman om Bergman” beskriver han processen så här: ”Jag lämnade in det (manuset) till SF, och SF slog ifrån sig. Sen kom då succén med Sommarnattens leende och jag fick lov att göra den såframt, jag gjorde den på trettiofem dar – och jag gjorde den på trettiofem dar och väldigt billigt och väldigt enkelt.”

Redan i sin samtid sågs Det sjunde inseglet som ett mästerverk. I Expressen skrev Staffan Tjerneld: ”Det sjunde inseglet är inte bara Ingmar Bergmans vackraste film. Den har också det väsentliga konstverkets enkla men svårnådda skönhet.” Filmen skulle få kritikerpriset i Cannes, delat med Andrzej Wajdas Kanal. Filmen blev Bergmans stora internationella genombrott.

Till sist frågan: varför medeltiden? I en intervju i Dagens Eko meddelade han att han såg en parallell mellan medeltiden, då filmen utspelas, och samtidens vätebombshot. Domedag då, och domedag nu. Med samma logik borde vår tids hot om klimatkris och kärnvapenkrig, göra att filmens aktualitet bara växer. Den får oss fortfarande att minnas att vi är dödliga.