Den svenska filmens guldålder

1924

  • Regissör: Mauritz Stiller
  • Manus: Mauritz Stiller & Ragnar Hyltén-Cavallius
  • Filmfotograf: Julius Jaenzon
  • :

Svensk film upplevde en storhetstid under stumfilmsperioden, då både de konstnärliga och kommersiella ambitionerna ökade och svenska regissörer blev internationellt tongivande. Epoken som ibland kallas för Den svenska filmens guldåldern varade från cirka 1917 till 1924. Signifikativt för filmerna under epoken är att de baserades på stora litterära verk och spelades in i nordisk miljö. 

När filmmediet kom ansåg många att det inte handlade om kultur, man såg de rörliga bilderna endast som en form av enklare underhållning. Mot slutet av 1910-talet ändrade dock filmproduktionen inriktning i Sverige. Färre filmer producerades och budgeterna blev högre. Detta förändrade också synen på film som kulturyttring. En stor anledning till detta var Victor Sjöströms filmatisering av Terje Vigen (1917), som bygger på Henrik Ibsens episka dikt. Den var Svenska Biografteaterns (dåvarande SF Studios) dittills mest påkostade film och spelades till stor del in i verkliga miljöer istället för, som det tidigare var vanligt, i studios.

Med succéfilmer som Victor Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru (1917) och Tösen från Stormyrtorp (1917) samt Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919) och Sången om den eldröda blomman (1919) var AB Svenska Biografteatern ett redan etablerat internationellt filmbolag när de i slutet av 1919 fusionerades tillsammans med Filmindustri AB Skandia för att bilda SF Studios. På SF Studios fortsatte Stiller och Sjöström att vara de två tongivande regissörerna och båda bidrog till att nå internationell framgång med Sjöströms Klostret i Sendomir (1920) och Stillers Erotikon (1920). Höjdpunkten för den svenska filmens guldålder brukar tillskrivas Sjöströms Körkarlen (1921) vars samtida mottagande var en lika överväldigande publik- och kritikersuccé som dess eftermäle har blivit.

De stora framgångarna började snart vända. Den amerikanska filmen växte sig allt starkare, och de europeiska filmindustrierna återuppstod efter första världskrigets förödelse. De svenska filmproduktionerna blev allt dyrare, men med mindre entusiasm från den internationella publiken. På så sätt blev filmer som Benjamin Christensens Häxan (1922), Sjöströms Vem dömer (1922) och Stillers Gunnar Hedes saga (1923) påkostade besvikelser för SF Studios. Det sista ”riktiga” mästerverket i den svenska filmens guldålder blev Mauritz Stillers Gösta Berlings saga (1924). En annan avgörande faktor i att den svenska filmens guldålder tog sitt slut var att Hollywood rekryterade ett flertal av landets ledande filmtalanger: regissörerna Mauritz Stiller och Victor Sjöström samt filmstjärnorna Greta Garbo, Lars Hanson, Nils Asther och Einar Hansson.

De sista satsningarna i guldålderns anda blev Gustaf Molanders adapteringar av Selma Lagerlöfs Jerusalem-romaner: Ingmarsarvet (1925) och Till Österland (1926). Under resterande delen av 1920-talet fokuserade SF Studios främst på komedier och melodramer med en internationell gångbar ton, och ofta med inhyrda regissörer och skådespelare från utlandet. Det årtionde som hade börjat så bra för SF Studios höll på att sluta i katastrof. Vid slutet av 1920-talet producerades det knappt några svenska filmer, och SF Studios funderade till och med på att sälja av sin produktionsenhet. 1929 vände allt då tal- och ljudfilm tog sina första staplande steg i Sverige med Säg det i toner